Hur kan man avsluta en 8 veckor lång teori med att nästan gråta högt inför klassen och inte kunna titta läraren i ögonen?!?!?!?! Jodå, man kan...och jag gjorde det nästan. Fy vilken hemsk känsla jag hade i magen. Men tänk att få dö på det sättet....
Aaaaahaaaaa....nu fångade jag erat intresse igen!! Vadå "få dö på det sättet...hon slutade ju bara sin teori. Var det någon som dog?"
Vill ni höra mer? ;-) Så här gick det till. Våran engelska lärare hade lovat oss att få se på en film denna sista gång. (bara engelskt tal, engelsk text, de var till att utnyttja lektionen ända in i det sista hmm). Men vilken bra film det var...kärlek, drama, sorg och allt. Men sånt ska ju inte jag egentligen titta på, bland en massa "okända" människor just för att jag har så lätt till "lipen". Knappt så jag kan titta på sånt tillsammans med min familj.
Nåja, någon av er kanske har sett den här filmen, "Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta", och då förstår ni säkert min magkänsla och varför det var nära till att gråta hela tiden. Nu var det inte bara jag som hade svårt att behärska mig, såg i ögonvrån att kompisen brevid var lika berörd som jag. Pust. Om ni inte har sett filmen då kan jag bara säga HYYYYYYYYYYYYYYYYYR den, kryp ner i soffan, se till att inte bli störd av någon under hela filmen, eller efteråt hmmmmm. Sen kan jag nästan lova att det inte finns ett torrt öga hos någon. När ni sett hela filmen så fattar ni vad jag menat med "tänk att få dö på det sättet".
Nu sitter jag här hemma efter att ha klarat av hela teoridelen av kursen. Stolt. Men känner mig ensam och ledsen tack vare den där förbaskat sorgsna braiga filmen. Saknar min familj och vill nu bara ha dem här. Men då får jag vänta länge. På sambon ialla fall som ska jobba över ikväll. Lilleman är på dagis och måste vara kvar där till kl 16 för jag måste till sjukgymnasten snart. Kanske man kan lätta sitt hjärta då?!?!? Hmmm....tror inte det finns tillfälle till sådant snack mer än att stånka, stöna, knaka i kotorna, gnidas och knådas. Får kanske en bättre magkänsla efteråt, då kan jag ju mysa med lilleman ialla fall.
Men men...var rädd om varann och se till att göra det ni går och drömmer om, vänta inte för länge , då kan det vara försent. Eller så tappar man minnet...
En till ledtråd till min praktik för er som grubblat er gråhåriga....gummi och skaft
1 kommentar:
Och vad var det där för en ledtråd......tankarna spretar än mer.
Skicka en kommentar